Om saknad och att ge upp

av Martin Kjellberg

Utsikt över Viñales. Cuba 2011

Jag vill slå ett slag för att ge upp.

Efter att min flickvän lämnade mig, saknade jag henne overkligt mycket. Det var som att ingenting betydde något längre. Det var inte som jag-vill-ta-livet-av-mig, eller gud-vad-det-är-synd-om-mig eller ingen-kommer-någonsin-att-älska-mig-igen, men mer en fullständig tomhet, om det ger mening?

Jag har aldrig varit med om att känna en sån hopplöshet förr. Å ena sidan kunde jag inte längre känna riktiga känslor för något jag gjorde. Ingen riktig glädje och ingen ledsamhet. Jag bara...var. Men samtidigt gav det mig plötsligt en frihet att kunna få göra precis vad jag hade lust med. Jag släppte på mina måsten, krav och band.

Så, det här med att ge upp. Jag ska försöka förklara vad som hände med mig.

När jag gav upp insåg jag att allt som jag trodde var skitviktigt inte hade den minsta betydelse längre. Well ok, det kan ju vara bra att ha ett jobb så man har pengar till mat. Men att ha ett jobb var inte längre livsnödvändigt, man skulle väl kunna klara sig på nåt sätt ändå?

Men om inget är viktigt längre? Om man har ett gigantiskt hål att fylla? Jag förstod för första gången att istället för att göra som vanligt och gå och sura och tycka synd om mig själv (det var liksom inte heller viktigt!), så ville jag faktiskt uppnå något, vad som helst. Jag ville uppleva något, jag ville bygga något, göra något som kunde ge mig mening igen.

Trött häst. Cuba 2011

Så först, en liten förteckning över vad jag gjorde istället för att följa gamla mönster:

Jag skaffade inte en egen lägenhet efter att vi separerade.

Detta av två anledningar. Jag ville inte bo ensam igen, utan nu var det viktigt att alltid ha folk omkring mig. Och sen ville jag inte binda mig till något eller någon igen, varken känslomässigt, ekonomiskt eller materialistiskt. Så istället flyttade jag runt lite. Jag bodde ett tag i ett kollektiv ute på Amager, och nu bor jag inneboende hos ett fantastiskt par på Nørrebro.

Jag lät bli att skaffa ny bil.

Rent ekonomiskt skäl, jag använde inte bil särskilt mycket ändå.

Jag började lyssna på ny musik.

Istället för att sitta och deppa till Kent så började jag lyssna till lite skön old school hip-hop som får kroppen att gunga. Musik påverkar en mer än vad man tror, och positivt laddad musik kan göra underverk (även om inte alla håller med om att mitt val är det bästa, men det funkar för mig).

Jag kastade saker och köper inte nya om jag absolut inte behöver.

Jag ville inte ha mer prylar än det mest nödvändiga, så resultatet är kläder för två veckor, en säng, mobil och dator. Ungefär. TV, media center, möbler och tavlor, tallrikar, kaffekokare och så vidare har ingen plats hos mig. Detta är återigen ett steg i att kapa band och få en känsla av frihet. Och en viktig sak i det här är: Aldrig bli knuten till materiella ting igen.

Jag lät bli att sitta hemma efter jobbet och uggla, slösurfa eller glo på tv.

Istället försöker jag komma ut och träffa folk. Det innebär förstås att jag har börjat dricka mer, eftersom det enklaste sättet att träffa nya människor är att gå på bar, men jag dricker i alla fall inte för att dränka några sorger.

Jag började inte leta efter en ny flickvän.

En ny flickvän innebär nya band. Och att leta efter någon ny innebär bara att man känner sig ensam. Och ärligt talat så hade jag ingen lust till att bara hålla mig till en kvinna. Men nu ska jag formulera mig försiktigt, för jag känner att jag är ute på hal is. Ok men såhär, jag träffade en kvinna som fick mig att må bra, och jag tror att hon kände detsamma. Men istället för att köra hela dejta/bli ett par/säga jag älskar dig första gången/flytta ihop/separera-grejen, så sa jag hit men inte längre redan innan det blev en enda date. Jag var ärlig och berättade att jag inte ville ha mer än att vi träffades när vi hade lust och att vi inte ställde några krav. Vi träffades i åtta månader på det sättet och det fungerade bra för båda. Frihet och samtidigt någon att krypa ihop hos. Och det leder mig till den sista punkten, nämligen

Jag började vara ärlig.

Jag var jätteduktig på att berätta små vita lögner för att undvika konflikter, säga saker folk ville höra, till och med ljuga för mig själv och övertala mig själv till saker jag inte ville. Men när jag började vara ärlig hände en del saker. Mycket av mitt dåliga samvete försvann. Jag fick mer respekt för mig själv. Jag gömde mig inte från människor jag kanske inte hade lust att snacka med. Jag fick mer mod. Jag fick mer tid att spendera på andra saker istället för att tänka på vad jag skulle säga till folk.

Malecón. Cuba 2011

Så. Jag vill tacka min ex-flickvän. Hon fick mig att se livet och mig själv från ett helt nytt perspektiv. Hon fick mig att bryta gamla mönster. Hon fick mig till att utmana mig själv. Och hon fick mig till att ge upp. Men jag kommer aldrig att sluta sakna henne.